Jag har nu ett manus till en framtidsvision om Katrineholm, "De nya visionärerna" är arbetsnamnet, i ett skick jag känner mig rätt nöjd med. Har tillämpat de flesta råd jag fått av mina coacher i London och Sverige och läst igenom den högt för mig själv två gånger. Många förbättringar hittar man! Letat "cliffhangers" för kapitelindelning. Tänker nu tryck upp den i ett eller två ex. på Vulkan för att se hur den tar sig ut i tryckt format. Det blev ungefär 300 sidor till slut.

En ljus och positiv framtid väntar i denna bok. Tankesättet inspirerat av Martinus kosmologi.

Röd ballong

En röd ballong försvann snabbt upp mot molnen, bort från en gråtande och skrikande flicka.
— Min ballong, jag vill ha min ballong NU, skrek flickan.
— Ja Emma, så går det när du inte håller i den, svarade hennes mamma trött medan hon drog flickan i handen över ett övergångsställe på väg mot sin bil. De var på väg hem från flickans femårskalas på McDonalds. Det var där Emma fått den röda ballongen av en clown.
— Jag vill ha min ballong! Pappa har inte sett den! Skrek Emma igen och kastade sig på rygg på trottoaren.
— Pappa är på väg till Rom, han kommer inte hem förrän på fredag.
— Jag vill ha min ballong i alla fall!
— Okej vi går väl tillbaka och ser om vi kan få en ny då, suckade mamman uppgivet.
Tillbaka på McDonalds lyckades mamman och den rödgråtna Emma tjata sig till en ny ballong. Emma tackade snällt så gick de ut igen. Utanför dörren stannade Emma upp och släppte ballongen.
— Nämen tappade du den igen, suckade mamman.
— Jag visar pappa ballongen, sa Emma och tittade leende upp mot den bortflyende ballongen.
Mamman tittade upp mot himlen. Mellan molnen ritade ett flygplan sinn kondensstrimma efter sig.

Promenad

Promenad

Dags att ta ut hunden igen. Motvilligt lät hon sig kopplas och släpas ut. Hon börjar bli gammal och stegen är tunga. För att spara på orken stannade hon och nosade på varannan kvist. Åtminstone verkade det så. Idag tar vi den långa rundan ändå bestämde jag, när hunden drog mig mot den korta vägen runt kvarteret. Jag ryckte bestämt i kopplet och hon vände, besviken, håll. Det var september men ännu varmt i luften. I trädgårdarna mognade frukten och äpplena låg kring träden, ivägen för gräsklipparna som gjorde en av sina sista insatser för året.
Vi kom in i lövskogen, bort från asfalten. Här var dofterna intensivare från multnande gräs, löv och husdjurens lämningar. Träden skiftade i färger från grönt till rött och löven singlade som konfetti kring oss när en vindpust varnade för regn. Hunden tittade upp på mig som för att klaga på mig att jag valde den långa vägen. Skulle vi hinna hem innan regnet kom.

SkrivPuff 090824

SkrivPuff Skriv om en smekning

Jag ser en skönhet framför mig. Ögonen smeker de ljuvliga kurvorna. Handen glider över den mjukt rundade bakdelen och fram mot det dolska mörka. Hon är fortfarande varm och ångande efter vårt senaste äventyr. Blicken styr handen fram över den blanka varma sidan under de mörkt tonade rutorna som dolskt gömmer skinnklädseln i svart. Fram mot motorhuven går blicken ned mot de breda däcken som kontrasterar mot den röda lacken och de kromglänsande fälgarna vilka ger en skymt av de ännu brännheta bromsskivorna. Fingrarna stöter mot frontens kromlister där landskapet bakom mig kan anas i en starkt förvrängd spegelbild. Inte en repa står att finna. Min älskade veteranbil har klarat ännu en sommarutflykt oskadd.

SkrivPuff 090823

SkrivPuff Skriv om att prestera

Skrivarcirkel i studieförbundet vuxenskolan. Kursledaren öppnade kvällen med:
— Skriv en dikt om rött och grönt på tio minuter, börja nu!
Det var första gången jag var där. De fyra övrig deltagarna som varit med i cirkeln i fem år och dessutom publicerat sig ett antal gånger, kastade sig energiskt över sina anteckningsböcker och började skriva. Själv satt jag med huvudet plötsligt tom som en trumma, och vågade knappt röra pennan. De andra omväxlande skrev och tittade runt i rummet och ut genom fönstret, tydligt inspirerade. Själv ser jag bara fyra väggar och en mulen höstskymning.
Rött och grönt, Grönt och rött. Mitt huvud maler på tomgång. Halva tiden har gått, något måste jag hitta på, tänker jag. Rött är sött, grönt är skönt. Nej det blir ingenting. Jag lägger från mig pennan, lutar mig bakåt och vänder mig bort från cirkelledarens uppfordrande blick.

Min diktarmusa visar rött, det är stopp i min rimmarstuga
Inga djupa tankar kommer till mig som kan duga
Jag väntar på gult som ger hopp för min skapande själ
Grönt ger skjuts åt lyriken och dikten får flöda för människors väl

— Nu är tiden ute, meddelar kursledaren
Jag tittar på vad jag skrivit. Var kom detta ifrån? Är det något att läsa upp tro.

SkrivPuff LAGA

Råvarorna var uppradade på diskbänken. En färsk laxfilé, bulgur, citron, rosépeppar och salt. Ugnen slogs på och snart kändes värmen från spisen när ugnen närmade sig tvåhundra grader. Under tiden lades ett lager grovt salt i en vit ungsäker form i stengods. I såskastrullen vispades vetemjöl och mjölk samman till en simmig sås. Skalet till citronen revs i smala och tunna strimlor genom rivjärnet och spred en frisk doft i köket innan det rördes ned i såsen för att lämna sin arom där. Rosépeppar krossades försiktigt mellan morteln och stöten som frigjorde pepparkornens parfymerade doft. Hälften av pepparen lades i såsen och hälften ströddes över den råa filén. Den skalade citronen kramades över fisken och så lades den med det silverblanka skinnet uppåt. Ugnen tog nu emot den beredda fisken och strålade elementens hetta in i fiskköttet.
Vatten kokades upp på spisen och hälldes över bulguren som snabbt absorberade den heta vätskan in i de brutna kornen för att sakta svalna.
Såsen värmdes sakta under omrörning till en fyllig sås som bröt på ett intressant sätt mot fiskens sälta och havsarom. Bulguren fyllde ut rätten och mildrade rosepepparens något påträngande smak.

En resa med förhinder
Sommar i Toscana. Min fru och jag vaknar i ett pittoreskt värdshus i en liten by mellan Florens och Sienna. Vi är på gruppresa där en inventering av traktens vingårdar ingår. Denna morgon startar resan tidigare än andra morgnar för vi skall hinna beskåda en bergsby innan dagens första vingård skall besökas. Lite sömndruckna samlas gruppen utanför värdshusets entré. Så småningom kommer bussen med en ännu mer sömndrucken chaufför. Det visar sig att han tagit sovmorgon så bussen är inte tankad. Därför blir första anhalt den lokala bensinmacken. Reseledaren var upprörd för att tidplanen rubbades. Chauffören kör fram till en av pumparna på bensinstationen som var under ombyggnad. Han går, lätt stressad, ur och tankar bussen assisterad av mackägaren.
Efter denna utflykt ställer busschauffören kosan mot den spännande bergsby vi ser fram emot. Väl ute på motorvägen försökte chauffören köra ifatt den tid som gått förlorad, men snart nog börjar medtrafikanter signalera till bussen. Chauffören börjar förstå att något inte är som det ska, bakom bussen ligger en dimbank. Han hittar en bensinmack och kör in på den för att få hjälp med att se vad som är fel. Snart nog kommer de fram att chauffören tankat bensin istället för diesel, som bussen var byggd för. Nu fick alla passagerare lämna bussen och bussens tankar tömmas på sitt innehåll och fyllas med rätt sorts bränsle.
Bergsbyn fick strykas från programmet. Reseledaren skickade blixtar mot chaffören men som italienare hade han en förklaring till misstaget: Det var ödet!

Utmaning 17
Jag är författaren som vill förmedla visionen om en ljus framtid bortom krig, våld och rädslor för ekonomiska bekymmer.
Jag skriver hembygds-science fiction om inspiration av andra kulturer och om andligt genombrott, jag tänker mig också att tekniken utvecklas kraftigt de närmaste decennierna men tonvikten i berättelserna ligger på samhällsutvecklingen.
Jag skriver berättelser där hjälte och bov omfamnar varandra till slut istället för att ta ut hämnd på hämnd.

Utmaning 6

2009-01-06
Tillbaka till jobbet. Det tar ett tag att återkalla läget före ledigheterna. Hur gick tågen nu igen, bäst att kolla. Skall jag köpa månadskort nu eller vänta till nästa vecka. Hjärnan vrids sakta om till att fungera för arbetslivet igen. Under den långa julledigheten har allt varit fokuserat på familjen, nu känns det som en lång process att börja tänka på arbetet igen. Men inte oangenämt omväxling förnöjer. Som tur är har jag anteckningar jag kan gå tillbaka till för att se vad jag gjorde innan jul. Minnet är inte vad det har varit. Men sakta kommer inspirationen för mitt nya projekt krypande.

Utmaning 5

2009-01-05
Igår, söndag. Jag vaknade sent, Majvor sov fortfarande. Ute är det kallt. Tjugo minus säger termometern. Hunden får en snabb promenad, snön knarrar under skosulorna. Väl inne rusar hunden sedan tillbaka till Majvors säng, där hon fortfarande ligger slumrande endast avbruten av lunginflammationens hostattacker. Jag går upp med hennes medicin och hon slumrar vidare. Jag går igenom mina morgonritualer långsammare än vanligt. Jag bestämmer mig för att hålla mig inne idag.
Jag sätter mig att skriva, inspirationen kommer flödande på en gång, orden bara strömmar ur mig. Efter att ha skrivit en femton strofer lång dikt till min fru är jag helt utmattad. Jag orkar inte ens lägga ut den på bloggen. Nej nu är det dags för lite näring praktiskt arbete.
– Majvor, vad blir det för mat!

Utmaning 4

2009-01-04
Just nu läser jag om Peter Hög ”Den tysta flickan”. Jag tycker om hans beskrivning av det inre känslolivet. Han kombinerar det på ett intressant sätt med action. Biljakter och mystik blandas. Något av Matrix i bokform. Imponerande är också alla trovärdiga detaljer kring Köpenhamns och Danmarks geografi och myndigheter och övrigt. Liksom i hans tidigare bok ’Fröken Smillas känsla för snö’.

Teckna eller skriva

SkrivPuff Utmaning 3

Teckna eller skriva, skriva eller teckna. Jag tar det tomma skissblocket och ställer upp modelldockan på bordet. Vilken ställning skall den få. Sittande, liggande, stående? Skall kanske försöka med att illustrera en gitarrist i ett rockband jag såg igår? Hur skall dockan formas till att med inlevelse spela gitarr? Så får det duga. Pennan mot skissblocket. När jag tittar upp ser dockan ut som ett fyllo på väg att ramla i rännstenen. En annan vinkel gör inte saken bättre. Dockan är stel, tråkig och helt utan det sprudlande liv som den brukar utstråla när inspirationen finns där. Skissblocket och pennan åker in i bokhyllan igen. Med datorn i knäet tittar jag ut genom fönstret, ute är det grått och mulet, inte minsta idé. Igen tittar jag på dockmodellen.

– Säg nåt då, skriker jag åt den stumma dockan, vad skall jag skriva!

Till svar ramlar dockan ner på golvet. Jag ställer datorn på bordet och hämtar upp dockan. På bordet får dockan en stolt ställning. Rak i ryggen, huvudet bakåtlutat och en arm pekande mot mig.

– Att du inte kan åstadkomma ens så mycket som ett streck eller en bokstav, tycks den hånfulla gesten säga.

– Skriv själv då säger jag buttert åt dockan och ställer den på tangentbordet.